går på håkan på liseberg och köar i 12 timmar. det var kallt men när jag sen står nästan längst fram vid scenen gör det ingenting och det spelar inte heller någon roll att han spelar 2 steg från paradise rätt igenom, för det var så fint ändå och jag kan inte sluta tänka på att det kan vara sista på länge och han avslutar med det är så jag säger det och hurricane gråter, jag gråter, blir kramad på av en okänd sjömanskostym, fångar inte en enda ros men bryr mig inte så mycket, vad ska man med den till egentligen? möter upp josefin och karin och hanna och åker spårvagn till centralen.